Riktigt regn- och ruskväder har det varit idag. Å det var bra för då kunde jag prova min nyinköpta regnhatt!

Sagt och gjort; på med hatt och stövlar och sen ut i naturen. Grabbarna Grus hängde med förstås. Fast utan hatt och stövlar dock. Påstod att de klarade sig utan....

Testet utföll till största belåtenhet! Denna hatt hamnar i gruppen:

Bra inköp!

Regndropparna lade sig som små pärlor på hatten!

I samma grupp hamnar även de stövlar jag bar idag. Satsade på ett par röda. Tänkte att det kan vara bra om jag skulle stå på öronen någon gång när jag är i skogen och behöva undsättas av Räddningstjänstens käcka gossar.

Risken att de skulle missa dessa är ju nästan att anse som utesluten eller hur ?!

Rödaste rött - för den som vill synas!

Nu ska jag ta mig an tvätten. Får nog bli till att varmköra strykjärnet oxå. Och på tal om att stryka så är det väl lika bra att jag kommer ut ur garderoben...

Jag GILLAR att stryka!

Japp - sån är jag! Ser det som ett rent (!!!) nöje att stryka, pressa, vika & lägga fint i skåp och lådor. Dessutom luktar det gott. Kan inte bli bättre :)

 * * * 

Britta, såg jag en huvudskakning månne??  ;) 

Kåseri av Claes-Göran Sandblom publicerat i Hallands Nyheter.

* * *

Mitt liv med hund

Jag känner att det är dags att KOMMA UT. Ni vet komma ut ur garderoben som den där diplomaten gjorde. Diplomater brukar inte läcka. Han väntade tills han var över 80 med att berätta sitt livs innersta hemlighet. Den hemligheten kände hela världen till.
   Diplomaten tycker om att klappa unga män.
   Jag är ingen diplomat. Men jag vill göra likadant, bekänna. Min drift riktar sig mot hundar.
   För att få smeka en jycke kan jag gå omvägar.
   Att korsa gatan bara för att klia en vovve under hakan tillhör nog inte det normala.
   Mina föräldrars första hund hette King. En dräglande boxer. Han bredde ut sig i sängen vi sov i, han och jag. Som en annan kung. "Spela inte king", tänkte jag.
   Jag hämtade farsans hammare och drämde till honom i huvudet. King alltså, inte farsan. Jag var fem. Och vovven var snäll.
   Råsopen fick honom att slicka mej i ansiktet. Han tyckte väl att jag uppträtt valpigt.
   Senare i livet fick Ulla och jag fred i vårt hus, eller Fred som han hette. Vi gick två valpkurser, men lärde oss inte ett smack.
   Han nosade honorna där bak så att jag rodnade.
   Hans sexaptit tog på krafterna, mina. Han borde gått ett tolvstegsprogram för sitt sexmissbruk. Så fort en hona närmade sig gav han upp ett trånande läte.
   Tikarnas mattar misstänkte fel individ och gav mig en nedsättande hård och sekundsnabb blick ur ögonvrån. Sedan skyndade de snabbt vidare.
   Det var inte JAG, det var HAN DÄR, Fred, var något jag tänkte men aldrig hann ropa.
   Fred älskade det täcka könet.
   Tikar ville han jucka. Hanar hatade han. Dem skällde han ut efter noter. Stora som små. I städerna ekade det mellan husväggarna.
   Därför var god framförhållning viktig när vi var ute på stan. För att hålla koll vilket kön det var på alla jyckar som närmade sig.
   Ibland slutade det med förvirring. Som när vi var på Kungsgatan i Göteborg och en matte närmade sig med en hund i kopplet. Kärlek eller ilska, det berodde på om det var en hane eller hona.
   Historien är garanterat sann. Från långt håll ropade jag:
   - Är det en hane?
   - Hur vet du det? svarade kvinnan.
   - ÄR DET EN H A N E ?
   Då svarar hon:
   - H u r kan du veta att min man heter ARNE..?

* * *

Rånad på både hund och pengar - läs här!

Klona sitt husdjur; där går väl ändå gränsen! - läs här!

Hunden som leker patient - läs här!

Hund anmäld för tjänstefel - läs mera!

Inredningstrender rör även jycken - läs här!